Tro, hopp & kärlek
Jag har nog en rätt gammalmodig syn på kärlek...en partner räcker, trogen och ärlig relation.
Tiden har visat att ingen har rätt att döma någon annan, det är aldrig en person som gör en relation lyckad eller dålig. Det är upp till varje enskild individ att leva sitt liv, göra sina val och ta de konsekvenser som följer.
Med separationer bakom sig kan man ju undra var man gjorde fel...men jag vill påstå att man gjort mycket rätt, förhoppningsvis har relationerna präglat den person som man är idag.
Att man inte sitter kvar, trött och bitter och lever kärlekslöst för att traditionen bjuder det (eller att grannarna skulle misstycka...).
Att utvecklas som individ, trivas med sig själv och därmed fungera bättre som partner.
När man inser att man inte ska ändra den andre, att man både ger och tar emot utan att räkna på det, när livet skimrar utan att de rosa brillorna är på - då har man hittat hem!
En klok syster sa en gång till mig:
"Gå in 100% i det, gå ur 100% om det är enda lösningen"
Med 3 härliga barn, ett gott liv och skönt flöde har jag blivit mer nogräknad, hellre ensam än tveksam. Vissa möten har genererat i goda vänner andra har fått rinna ut i sanden...